Norrländska Korrespondenten – 15 augusti 1860, sida 2

hon alldeles icke wille hafwa mig till man. Med den iaekallaste min fade hon til mig: KJag är förlofwad med Stagnelii skugga, den werkliga Stagnelius, ni är numera blott min egen fugga Oaktadt allt hwad jag och hennes mor fåga henne om hennes stvldighet att, sedan det år utlyst mellan oss, blifwa min maka, förklarar hon enwist, att om wi ställa till bröllop, kommer hon att swara nej i brudstolen. Hwad skall man nu göra i en sädan bes lägenhet? Som jag märkt att hon altid går i den kyrka der du predikar, få har jag med min swärmors bifall wändt mig till dig, att du måtte förft återbringa henne til förnuft och sedan wiga 0f. Här slutade kongl. selter Lindqwist, tog upp en gul ostindisk näsduk och torkade med wål spelad rörelse fina ögon, fast de woro alldeles toera. Med någon motwilja åtog jag mig uppdraget. Jag besökte fröken Amanda. Hon war ensam, syssloläs, mean mottog mig med bjertlighet. Jag har aldrig förr eder sedan fett når gon få idealiskt wacker flicka, men hon war hwit, fom alabaster, mera lif en ande än en menniska. Jag sade genast: Ftöken