Norrländska Korrespondenten – 15 augusti 1860, sida 2

A3 Ai — är Stagnelius? Jag ser bara hans ffugga ? Stagnelius fom ide tillbaka, men för att ersätta sällskapets förluft deklamerade sag hans sköna af Swenska Akademien prisbelönta sång till qwinnorna i norden. Ala lyssnade med största uppmärlsamhet, men till min förargelse säg jag att fröken Amanda, helt och hålet öra, ide hade en enda blid för mig. Når jag slutat, fade Rosenstein: Bra dellemeradt, fåra Xindqwift; han år ide blott Stagnelii flugga, utan äfwen hans echo. Hela sällskapet skrattade lifligt, til och med fröfen Amanda drog på munnen. Jag uppdjöd hela min förmåga att behaga och lyckades också att wäda sälstapels odelade bifall för hela afronen. Nät wi togo ofsted, hwiskade fröken Amanda till mig: Stagnelii utfeende rörde mig djupt, han lider bestämt af någon stor hemlig. sorg och jag deltager innerligt i hang smärta; war få god, herr longl. fetter, be: sök honom och underrätta mig sedan hwaraf han lider; jag will göra allt som stär i min förmåga att trösta hononom. — Jag pid följande dag til Stagne