Norrländska Korrespondenten – 11 augusti 1860, sida 2

senstein swarade: Nej, men det brukas af kuskar och annat slödder. Sedan hon förtärt strufwan, fade han: Mins han att wi möttes häromdagen på Drottninggatan? Såg han hwem jag hade med mig i wagnen? Bland alla de damer, jag som ambassadsekreterare såg i Paris, fanns ingen på en gång så frisk och så söt; de friska der woro så sura, och de söta så — bokna. Wet han, hon år litet slägt med mig oh kallar mig morbror! Hon är i Stockholm för at. fe wåra märkwärdigheter. När jog såg er begge fomma på gatan, fade jag: Se der, Amanda lila, en stor märkwärdighet, skalden Stagnelius oc hans skugga! her he! be! — Jag, forfor Lindqwift, förstod nu den underbara blid den sköna flickan ffånte te mig; hon tog mig för Stagnelius, på hwars otympliga utfeende hon ide gaf akt. Det war min person, fom fåftade hennes uppmårffambhet. NRå, återtog Rosenstein, sedan def talar den lilla Amanda om intet annat än Stagnelius, hwars dikter hon läst med förtjusning, och jag tror hon tagit hans sånger till Amanda åt sig så häftigt! att