Norrländska Korrespondenten – 11 augusti 1860, sida 2

aktning och locka min fötmodade egennytta med utsigt till befodran genom honom, — En dag föt ett åt sedan, fortsatte han, gick jag på Drottninggatan i sällskap med min mån Stognelitus — du länner ju den store skalden? Han och jag worv oskiljaktiga; wi woro kamrater i werket och hade sawma tycken, samma idealer och samma illusioner. På gatan mötte wi en öppen kalesch, som kordes mycket långsamt, iv deti fatt min dåwarande förman, flats sekreteraren, landshöfding Rossnstein, tjock och skinande, men bredwid honom en flicka, Afrodite, skönhetens gudinna fjelf, icke af marmor, utan lefwande, rodnande, med de mest stiålande ogon. Wi stannade och helsade, gubben nickade fryniligt och den wackra flickan gaf mig en af sina skö naste blickar. När mi kommit bakom wagnen, fög jag henne luta fig till gubben och jag wur fult öfwertpgad om att hon frågade hwem jag war. Ett par dagar derefter då jag mar på erpeditionen inkallades jag td min chef, fom fatt pu: stande, men med det gladaste leende på fin plats. . — Kunglig sekter Lindqwist, började han, har han fett någon sefit?