Stagnelii skugga. (Ur En presimans antefningar i Jllusterad Tidning.) En håstafton år 1823, under det jag tjensigjorde i S:t Clara församling, fick jag besöf af en akademikamrat, som jag ide råkat på 10 år. Hans ståtliga gestalt och wackra uttryckssulla ansigte, fom utmätkte honom framför andra, hade jag ännu i friskt minne, ehuru jag glömt hans namn. Han helsade som en gammal bekant, satte sig i min lädersoffa och sade med en beweklig ton: J mitt bekymmer wänder jag mig til dig, fom en gammal wån od akademikamrat; du ensam fan hjelpa mig ty det är en fråga om en hjertesak. Jag måste förtro dig min besynnerliga belågenhet. Men der fer ut fom om du förgätit mitt namn; jag hetar Carl Lindqwist och år kanslist i ecklestastikexpedilionen. Soker du pastorat, få stöt på mig, jag flår wäl hos höga wederbörande. Detta skryt blottade till någon del hans lynne. Han wille på en gång stiga i mm