hand och styndade till den tomma hand fammaren, för att oftörd få gråta. Der fick hon råd ofwanifrån, oh just fom Milding skulle gå ut på kanzliet, möter honom den redliga makan och sade med ömhet: vSe här min gubbe! det hjelpte att bedja. Gå och fålj guldinfattningen til detta lila porträtt, få äro wi åtminstone hulpna för en wecka oc) hwad det tidfomr mande beträffar, få lefwer ju wår Fader i bimmelen. Mannen stod öfwerraskad och betraktade den gyllene, honom hittills obekanta ova len, ur hwillken ett ädelt, wälwilligt farl ansigte framblickade, liksom med bifall til Clisabeths förslag, och liksom bilden skulle säga, Gör få broder. Hwar i all werlden har du åtkommit denna klenod, Clifabeth. Slenod? swarade hon rörd; ja, det war min salig Henrik i lifstiden; det är hans bild: Frid öfwer hans affa! Han altfä, din första salig man. — Han lade porträttet på bordet, fin arm omkting hennes hals, men kunde för rös relse ej öppna fin mun. vAfwen du är en llenod. Henrifförd