Norrländska Korrespondenten – 4 augusti 1860, sida 2

efter en swår sjukdom återwunna helsa, sjöng med liflig andakt: Din godhet och Din nåd Du ny hwar morgon wisar. Hugswalar sinnets awal Och kroppens swärta lisar. Du ock till mig, Ditt barn, Med Fadersöga såg Når jag, af plågor tärd, Uti min wanmakt låg. Fadren lyssnade och instämde. Han på minde fig, liksom hon sjelf, den rysliga morgonstunden, då lifwets och dödens Englar stridde om hans älskling. Då, som ofta, lutad mot armarne i sitt föne ster skokad i sitt innersta, bad han få ins nerligt fitt Fader wår och wid de orden: Ske Din wilje, säsom i himmelen, få ock vå jorden, trädde solen ur molnen. En glad liksom från Gud kommande, aning uppklarnade mörkret i hans krossade hjerta, ty den Allsmåktige hade återskänkt honom det ålskade barnet. — Tillfälligtwis afbröts äfwen denna fromma finnes stämning af husmodrens inttädande. Cli sabeth sade med nedstämd sorglig röst: YGubbe lila! Du wet wäl att det är marknadsdag i dag.