Norrländska Korrespondenten – 4 augusti 1860, sida 2

SER — Bud hjelper oss wål, swarade Mil ding. Låt of tacka Honom, att ett godt, ädelt och obefläckadt hjerta flår under Claras förslitna linne, och att hon år Gud och menniskor wåälbehaglig. J detsamma sprungo tre unga muntra gossar upp ifrån deras halmmadrass och hoppade omkring föräldrarne. Äfwen de rag nattlläder rättsärdigade den moderliga klagan. Stillatigande gjorde hon fadren uppmärksam på deras bristfålligheter. mDerföre lyset också derigenom, tröstade henne fadren, derag friska och frodiga hull; det är just en ögonfägnad. Clisabeth smålog sorgligt och dref de stojande piltarne i nästa rum, för att kammas och twättas. Milding tog på fina Hwardags fåder. Att en suck undslapp honom för hwarje plagg, hade fina stäl. Til fina utslitna skosuler yttrade han: Det år dock wäl, att det warit på lofliga wägar, som eder undergång blifwit beredd. Huru många rika och förnäma springa icke förbi mig, åt hwilkas blanka stöflar jag icke ett ögonblick skulle wilja anförtro mina ben. J detsamma hörde han Clara, som i nåsta rum höjde sin englaröst till himlen. Flickan, glad och tacksam för sin nyligen