den i ryske officerens öra, i det han framdundrate ett: DE fsling Sköyndjamt gick Konungen fram til Swen, fom brottades med döten. Hår fattade ren döende hjelten och urpreste honom. Under det han med ena hander stödde Swen, afslet han med ven andr: från sitt enet bröst Wasastjernan, bhrvil ken ett ögonblick jednare prydde Swen. Men denne tunde ej wisa sig tacksam för Konungens nådebewis. Just då Swen skulle njuta det skönaste ögonblick an upplefwat prassade döden tillfälle att aftlippa Hans lifstråd. En tuna suck höjide hjeltens bröst, på hwilket Wafaorden glimmade, — de blekblå läpparna bwiskade med ett matt leende namnet Rofenlind — och hjeltens lidanden woro slut .. han mar dör. uUtom tet art Swenskarna denna gåns gen wunno en fulltomlig feger öfwer ryssarna, återstår för of ej mera att säna, än att Swen igentändes af den gamle Amiral A—, af hwilken han för flera år tillbaka blef upptagen ur sjön; att Amiral A— för konungen nämde en önskan, som Swen ofta uttalat, nemligen att få hwila i samma araf som Kojenfind, ywars historia amiralen berättade för Konung Gustaf: och slutligen att Konungen. röro of jå moden ädelhet, få mycket litande, efterkom Swens öns skan, i det han i döden förenade hwad i lihrit warit ätskildt. Då wandraren passerar ruinen of fas pellet mid Ölants födra udde, och frå gar efter namnet på denna ruin, swaras honom: Det är osenkinds tapell. Redom tullen, ni fer der, hwilar skön Rofsenkind oc hennes älskade Swen, fom blef fin första kärlek trogen till lif wets stut. Slut.)