Norrländska Korrespondenten – 1 augusti 1860, sida 3

Med nytt mod och nva krafter nedhöggo Swen och hans folk de numera bäfwande tyssarna, fom hittils endast med hån be traktat fina fåtaliga fiender, men hwilka nu blefwo ryssarna till stormen, emedan angreppet skedde från twå håll. Dock wändes ryssarnas uppmärksamhet mest åt den sida, hwarifrån Konung Gustaf börs jade angripa dem. Tjutande af harm och ilska störtade prinsen af Nassau emot Kor nungen. Hans raseri kände inga gränser; han bade ju gjort fig få säker om segern, och nu — det fullkomligaste nederlag bor tade honom — största delen af hans flotta war ju förstörd, somliga skepp woro strandade, andra skjutna i sank, och öfwer fems tio tagna till fånga. Med draget swärd rusade han emot konungen. Så har jag dig hår! mräår lade prinsen. ÅBlef du ej min fånge, fal du åtminstone dö för min hand! Med dessa ord måttade han ett förijätligt hugg åt Konungens hufwud. Gustaf insåg att han ej skulle kunna parera detta hugg, åt hwilket det fruktanswärdaste ru: seri gaf flyrfa. Hwad tänkte Konungen i detta ögonblick, då han såg döden få nåra?