ne, rest ett kors eller planterat en blomma på min graf ... Men nu... Farwäl med detta lif, fom ej eger något wärde för mig! ... Mitt sista ord ware en bön till dig gode fader i himlen, om tillgift för mina brott! Med dessa ord störtade sig fiskaren i det fwallande hafwet. — Några minuter sednare war han ej mer ... 12. En wacker dag, i medlet af Juli månad år 1790, låg ett skepp utanför Ölands södra udde. Wådret war alldeles lugnt, seglen hångde slappa längs masterna och fteppet låg helt och hållit stilla, endast då och då waggadt af en sakta dyning eller . k. bleffiwall. Några af manskapet ombord sysselsatte sig med snör siske, under det andra helt makligt sträckte fig på dådet i skuggan af utspända segel. Andra åter roade fig med att från rånoden hoppa ned i fjön, der de lustigt tumlade fig kring skeppet. Wi wilja lyssna till hwad desfa twå personex ha att meddela hwarann, der de i skuggan af ett utspändt segel ligga och språka få förtroligt, blossande ur fina stora pipor.