Norrländska Korrespondenten – 28 juli 1860, sida 2

——ö— —— — tagit fig. Med ett förnsjdt småleende såg han då att hela Kopparfly stod i ljus låga, hwars storlek och styrka med hwarje minut ökades af de många hö. och halme stackar, fom stodo uppresta tätt bredwid byggningen. Efter denna hugnesamma upptäckt skyndade han framåt med rastlös sart tills det han nådde kapellet, öfwer hwars ringmur han hoppade in på fyr kogården. Här knäföll han emellan fin dotters och sin hustrus grafwar samt bad länge och med djup andalt. Efter förrättad bön reste han sig sakta upp, steg åter öfwer muren och ilade ned åt stranden. Klara tårar lyste i hans ögon och med sorgsen röst mumlade han. Intet awarhåller mig mera på jorden sedan jag förlorat hwad fom war mig dyrbaraft. Min lefnad har warit stormig och rik på brott ... måtte Gud förlåta ag dem! ... Jag dår, begråten af ine gen, wålsignad af ingen. Ingen ften eder grafhög skall utwisa hwar mitt stoft hwilar ... Hade Rosenkind lefwat, skulle alt warit bra ... Då skulle jag lydligt tills bringat min ålders dar i fretfen af min familj . . . Kanske hade någon då wid död, offrat en saknadens tår ät mitt mins