Norrländska Korrespondenten – 25 juli 1860, sida 3

fruntimrets hufwud, kunde man se ett blekt, af sorger och själslidanden härjadt, anfigte, som dock, det oaktadt, ännu bar spåt af skönhet. De stora mörfblå ögonen mos ro rigtade åt hafwet, hwars fpegelflara yta skönt återspeglade den nedgående solen. Detta fruntimmer war den fordom ffö na fiffarflifan Rosenkind, numera gods egarns på Kopparfly fru. Till källan wandrade hon om sommaren, då gräset grönskade och fåglarna sjöngo; til kälan wandrade hon då höststormarna rasade eller då wintern swept sitt snötäcke tring jorden, och då allt i naturen syntes död: och sorgligt. Regelmässigt hwarje qwäll gick hon dit, och fortsatte dermed tills hjertat upphörde att slå. För fyra år fedan, fade hon, och en tung suck undslapp hennes bröst. Hur mycket har ej fedan förändrat fig! ... Swen! Swen! Kanske sitter du redan deruppe ibland stjernorna och winkar mig! .. Ack, snart fall jag wara hos dig — jag känner, att ej flere somrar slola se mig här wid lällan, der wi så ofta träffade hwarann! ... Mäåtte du ej an klaga dia Rosenkind att ha warit otrogen den ed hon swor dig. Pligten fordrade