Det stenhårda fadershjertat rördes af dessa ord. Den råe fiskaren insåg att detta offer war förfärligt påkostande och skulle medföra dottrens död; — hans egen ungdomskärlek rann honom hafiigt i min: net; han fann att han ej skulle kunnat göra hwad han med så barbarisk hårdhet fordrat af fin dotter. Han fann det fur blima, det stora i denna den unga Rofenkinds fjelfuppoffring, — och tårar fuktade hans ågon. Med innerlig tacksamhet fattade han dottrens hand och stannade med af snyftningar afbruten röst: 7Min dotter! ... Förlåt mig! ... Gud skall wedergälla dig . . . Han wände sig bort, och en frid tår flod strömmade utför hans solbrända kinder. Rosenkind kunde ej längre bibehålla fin sielfbeherrskning; också hon gråt ... Detta war en scen, wärdig en Rafaels pensel, — wärdig att beskrifwas af en mäktigare, wältaligare penna ån min... II. Fyra år efter denna händelse sågs, en wacker iommarafton, ett sruntimmer fyat. sera utåt mågen fom ledde från egendos men Kopparfly ned åt fiskarbyn. Under den lätta schawlett, som betäckte