Norrländska Korrespondenten – 25 juli 1860, sida 2

Hwad? du wågar göra inwändningar då din far befaller ? skrek fiskaren wildt. Fa, min far, swarade Rosenkind mwårs digt. Om ni ej will fe er dotter lik, måste ni afstå från ert beslut. Will du då hellre fe din far fångslad föras till tinget? Will du fe honom ins stängd bland mördare och tjufwar? Har du hjerta i dig att fe din gamle far på skampallen, på pålen? . . . Fadren hade widrört en sträng, fom direkte gick till dottrens hjerta och satte def ala fibrer i vibration. Slaget träffade med kraft ... Han hade med de ord han nyss uttalat förmått hwad han med de hårdaste maktord, med de strängaste hotelser ej skulle kunnat åstadkomma. RNärvåäl, min far, fade Rosenkind långe samt och högtidligt, i det en tår glänste i hennes öga. Däå det gäller att rädda fadren från wanära, offrar fig dottren, offrar fig det swaga lammet til rof åt den blodtörstige ulimen, fom med blodigt, uppspärradt gap wäntar på att få krossa det mellan fina tänder. Måtte Gud ej tilråfna mig för det jag bryter den ed jeg swurit, men jag fan ej handla ane norlunda . . .