Norrländska Korrespondenten – 25 juli 1860, sida 2

öANA RAR SAD LE IN LINPRE — Det blir wål annat af, fänner jag vå mig. Kanske du uppförde dig owärdigt emot honom? To ej det, jag uppförde mig twerton: så wårdigt emot honom, fom han någons fin jortjenar. Få fö! mumlade siskaren och fyndar de bort. MSyuru fal detta sluta, älskade dotter? frågade modren ängsligt, i det hon smög sig om flickans hals och gråt. D, om mina förböner funde hjelpa dig! . . . Modershjertat förnekar fig aldrig! 10. Matis Olsson hann snart fram till Kopparfly och intradde med bäfwande steg till sin ålorige tillämnade swärson. Gog dag Mares! helsade Esrael iror mistt. Jag tackur er, för det ni hulsände er tacka botter, bewäpnad med knifwar och pisolet hwarmed hon hotade mitt lif. Men just derför år det min bestämda wilja, att wårt bröllop inom en månad skall firas här i mitt hus, derest det dröjer en dag eröfwer, få maste ni fe ev om huru det cår med er. WVar hon dewäpnad, säger nådig berrn? frågade fiskaren förwånad.