Norrländska Korrespondenten – 18 juli 1860, sida 3

nu helt öppet att han warit hos dig... Förträffliga dotter! ... Men det skall nu wara flut! tillade han, stampande med raseti i golfwet. VWifar fig uslingen i byn, skall han med lifwet få umgälda fin! djerfbet! Ha, fade Rosenkind, leende. Af ert sista yttrande har jag inhemtat allt hwad jag wille weta, nemligen att Swen lefwer. Ni fan nu göra med mig hwad ni behagar då jag blott wet, att hon lefwer! Då hon yttrat dessa ord, nedsjönk hon maktlös på fitt läger. Ögonen flöto fig; en feberaktig rodnad öfwerflög stundom de bleka kinderna, och munnen frammumlade stundtals några orediga ord. Swärjande gick fadren derifrån; men modren qwarstannade, för att med ömhet sköta sitt barn. 7. Solen uppgick, klar och skön belysande med sina strålars guld ruinen efter den nedbrända kojan, då Swen med kraftiga årslag framjagade den lilla jullen öfwer den spegelklara sjön. Längt i föder wid horisontens rand, warsnade Swen några segel, och ditåt styrde Han fin kurs. Ungefår fer timmar fortfor Swen att