Norrländska Korrespondenten – 18 juli 1860, sida 3

ro, och redan syntes Ölandslandet enda säsom en mörk strimma, då han måtk: att båten började fyllas med watten. Lug fattade han öskaret och började länsa I wattnet, men då han återtog årorna f att ro widare, ökades det Äter med fru tanswård hastighet. Förundrad öfwer, a den eljest få täta båten nu läckade få starl fåg han fig om, och fann då tid fin fö skräckelse, att båten öppnat fig i fören, o att wattnet inströmmade genom öppninget Wid denna nedslående upptäckt bleknar Swen; men modet swek honom ej. M. förnyad kraft utöste han det intrångan wattnet, tog sedan af fin tröja och wå samt lade det sörsigtigt öfwer öppninge ty han wågade ej hårdt tillstoppa de emedan han fruktade att hela bordet skul gå ut. Wattnet syllde ej nu så hasti båten hwilken äter pilsnabbt ilade mot på långt håll synliga seglarna. Så fortfor Swen att skynda framö stundom ösande, stundom roende, till d han war fartygen ungefär en half n nåra. Då lossnade bordet helt och håll — båten sjönk ögonblickligen, oh Swe hade nu endast det hoppet qwar, att sit mande funna uppnå fartyget. Han aff stade byxor och skjorta, och snart framskj han med hastig fart bland de lugna be jorna. (Forts.)