Norrländska Korrespondenten – 18 juli 1860, sida 2

Öfwer stenar och gropar rusade Swen som en ljungeld framåt. Andtruten och utmattad stannade han wid det brinnande huset. Sex gånger rujade han in i lår gorna och lifa många gånger måfte han återwända ... Det gid omkring i hans huswud ... Med swedda fläder och bräns da händer satte han fig, öfwerwäldigad af smärta, ned på en flen och gret. Det sammanfallande huset war ju hans barndomshem? Han hade ju der på hwarje planka, hwarje bjälfe riftat sitt nomn eller wid dem fästat något kärt mins ne? Han hade ju der blifwit född och uppsostrad, hade der fett fina glada barnas är med deras offyldiga lekar framflyta? Oh dessutom wisste han ju, — Der rygs ligaste af alt — att hans föräldrar qwafdes, förbrändes af samma eld, fom nu få glupskt förtärde qwarlefworna af det lilla huset — att de begrafdes under de inftörtande bjelfarna och ramlade mu: rarna ... Ej under då, att den eljeft få starke ynglingen gret fom ett barn . Några minuter fatt han der, orörlig, stum, nåra att bli wansinnig, då hastigt ett skallande hånskratt nådde hans öra. Det tydtes komma från någon höjd; det