Norrländska Korrespondenten – 18 juli 1860, sida 2

stöt dig så sent. Men jag bade en så ond aning .. . Stanffe blef du uppskakund af händelsen wid kållan, fåra Rosenkind, swarade Swen. Dessutom må du wål weta, att jag med glädje omfattar hwarje tillfälle fom erbjuder fig, då jag Fan få råka dig. Rosenkind sjönk i hang armar. En smårtsam oro skakade heune fynbart. Så stodo de några minuter, hwarefter de började tala om sina förhoppningar på framtiden. Men hwad år det för ett sten på himr melen 2 frågade flickan hafligt. Swen kastade en blid norr ut; blefnans de bad han Rosenkind gå tid hwila, samt wille hastigt gå. ö Hwatföre är du få orolig ? frågade Rosenfind, smekande Swen på kinden. Swen swarade intet; han blott pekade åt skogen. Rosenkind appgaf ett qwäfdt anskri och sjönk fraftlös i Swens armar, Swen skyndade att inbåra henne i förs äldrahuset, öfwerlemnade henne der i Pelles omwårdnad, och förswann i halfdunklet. Barnets kärlek till fina föräldrar Öfwer röstade mannens kärlet til fin fåstmö.