Norrländska Korrespondenten – 14 juli 1860, sida 3

Sedan upptog han ur fickan elddon, med hwilka han slog eld och antände näfwern och halmen. En tjock rök uppsteg förft; sedan steg en ljud eldpelare hwirflande mot skyn, och snart stod det lila huset midt i ett eldhaf. Elden frossade från det torra bränslet, och lågan upplyfte klart den gröne ftande skogen. Niklas drog fig hastigt undan upp i en hög ef, från hwars topp han, sjelf osedd, med glädtigt hjerta åffär dade branden. 3. Då Rosenkind om aftonen hemkom från käslan, hade hennes föräldrar redan gått till hwila oh sofwo tungt. En orolig aning om någon olvcka plågade flickan, och hon beslöt att, kosta hwad det wille, ännu en gång på aftonen, eller rättare natten, tala mid Swen. För detta åns damål gick hon ut i drängrummet, Hwas rest hon fana den minsta bland drångars na, lille Pele, ännu waken. Denna gosse hade flera gånger till Swen frams burit Rosenkinds bref, oh hade dessutom ådagalagt flere prof af tystlåtenhet och tros fasthet. Rosenkind winkade åt gossen, och denne smög tyst fram till henne samt frå gade om han behöfdes. (Fortf.)