12 — Ett wäldigt slag och ett brakande hörs des; det war Niklas, som erhåll slaget; det war den grofwa brunnshaken, som lik en rörkäpp, brast af mot Niklas hårda skalle. Niklas föll handlöst tid marken, utfiös tande ett ohoggligt wråland. Hastigt kastade sig Swen öfwer den fallne, oh wred knifwen ur den frampaft: tigt sammanknutna handen. uMNu år mördaren afwäpnad! utropade Swen, skrattande, och kastade knifwen i källan. Gud låte dig gå lika helskinnad ur alla bataljer ! anmärkte Rosenkind.Men nu måste jag skynda hem. Jag har redan dröjt för långe. God natt, älskade Swen I Ett hjertligt famntag, en kyss, och de älskande skiljdes. Rosenkind styrde fina feg till det närbelägna föräldrahuset, der Swen aldrig fick wisa fig, — och Swen stod qwar wid källan, ända till dess flickan, hwiftande med sin näsduk, förswann igenom dörren till sin faders hus. Efter att hafwa kastat en föraktlig blick på Niklas, fom ännu qwarlåg på marken i samma ställning han fallit, — han må: gade nemligen ej röra fig få länge Swen war tillstädes, af fruktan för en närmare