Norrländska Korrespondenten – 14 juli 1860, sida 2

—— — ————————— —42 1——— salta, och en tår glindrade i hennes öga. Det måfte få ske, om mi någon sin wilja hvsa hopver om att få ega hwarann! .. Niwål, red! Min wälsignelse, uma för. böner skola alltid medfölja dig på din mår: liga bana! Goda, alskade flida! ropade Swen, och truckte, i öfwermåttet of ljuf Hlfredå: nållelje, den spåda Rosenkind iill sitt lappande hjerta. De båda älskande hade icke bemärkt, att en mörk figur, gynnad af skymningen, fake ta framsmog bland stenhällarne, allt mera närmande fig källan der de sutto. Eit lutfwigt, cedhårigt hufwud framsköt från en nägra famnar från källan stående sten, bakom hwäken figuren fattat posto, och med spånd uppmärtsamhet afhörde han de ungas samtal. Ett djefwulskt grin spela. de på hans tunna läppar wid Swens sista ord; men detta hånande grin efterfölj des snart af ett wildt utbrott af raseri. Nallas få hette den lyssnande figuren, upp. orog ur fickan en bredbladig fällknif, höjde den hotande, och frammumlade mellan de hårdt sammanbitna tänderna en ryslig swordom. Nära färdig att framstörta för