Norrländska Korrespondenten – 14 juli 1860, sida 2

das wår lycka, — i tio år skall också jag, den swaga qwinnan, strida, — strida mot mitt öde — oc min far8 önffan! va tro mig: din lott är wärst! Hur ru många fiender, lömska, hala fom ormar, har ej du att dagligen fåmpa emot! Och dertill står du ensam i firiden! ... De wåärsta of dina fiender, äro: din far, godsegaren, och sist din fars spion, den röde hårige bofwen Niklas . . . Niklas hörde dessa ord. Blodet rufade åt hufwudet på honom. Med ett wildt rytande störtade han med lyftad knif, fram från sitt gömställe, emot Swen, år hwilken han måttade ett förfärligt hugg Med blirtens hastighet kastade sig Swen åt sidan och hugget, fom owilforligen blifwit dödande om det träffat fin man, hwen nu tått förbi honom i luften. Ah, war du så nära posterad, elåndis ge, ropade Swen och fattade brunshaken, hwarmed wattnet upphemtades ur källan. Undan, älskade Rosenkind! ... Hår blir en liten let af .. . mos... Som kommer att sluta blodigt! tjöt Nillas. Få fe hwem af of år mår dig Rofenfind! fortfor han och rusade utsinnigt emot Swen.