Rosenkind. Verattelse af Fabian Waän. (Fotts. fr. föreg. n:r.) Du må tro, att ret war en pråktig farl! Han fåg få god, så beskedlig ut, och han ingaf mig werklig wördnad och kärlek. Han klappade mig på axeln oc sade: Du fer utart wara en rask och rättskaffens gosse. Will du qwarstanna dos mig, få lofwar jag att du ej skalll bli obelönad. Jag bles utomordentligt glad, och ett jakande swar war nåra att utbris sta från min mun, Men då ropade ges nag kärlhekens mäktiga röst ditt namn i mitt öra, och jag swarade nej under före wånniag att jag hade en fattig mor att försörja. ste det få, fade han, då wil jag ef fresta dig, ehuru du nog skulle gå ra din lyda, hwarefter han betalade mig mydet öfwer hwad jag begårt, oh talade många wånliga ord til mig, hwarefter jag nedsteg i min båt och för hem. Iog förfårt ropade Rosenkind sorgligt, du mil öfwergifwa byn — oh mig... Men det år ju nödwåndig:! tillade hon