Norrländska Korrespondenten – 11 juli 1860, sida 3

lif, och gaf henne tillbaka den kyssen han nyss röfwat. Flickan strattade hjertligt åt Swens skämt, och yttrade sedan allwarligt:: YWBi ha nu ej tid att gyckla, wi måste tala om allwarsammare saker. Min far har ånyo lofwat den der gamle godgegar ren min hand, och du wet huru obemef: lig gubben år, då ban en gång fattat sitt beflut .. Wi måste tånfa på fraftiga åts gärder för beredande af wår framtida lyda. Ja, du har rått! swarade Swen, fom nu i fin tur försänktes i djupa betraktelser. YWi måste widtaga åtgärder ... Men hwilka skola dessa blifwa? ... Jo tyvft! fortfor han, efter en stunds eftersinning; jag wet ett medel, oswikligt och fålert . .. Oh det är? 7Du har wäl fett de frigsflepp, fom lovera utanför fuften 2 Va, men widare! Du wet odså, att jag flera gänger warit om bord på skeppen och sält fisk. En dag träffade jag å ett af dem befåls hafwande amiralen sjelf. (Fotts.)