Norrländska Korrespondenten – 11 juli 1860, sida 2

— fen han lärer betydligt påskpondat. Med denna hustru hade han erhållit det gods, hwilket han ännu egde, och fom inbringas de honom betydliga summor om Året. Det skulle kanske bli roligt att ännu en gång bli gift, tänkte gubben. Om jag skulle fria til den der fiskarflickan, hwars far jag räddade från att ftå tjufsrått jör Det sist plundrade skeppet? — Henne får jag genast, det wet jag, ty om fadren nekar, få ... Men huru fan jag wara nog enfaldig tro, att han, en usel fiskare, skulle funna neka rika Esrarl Sar belström fin dotter? Ha, ha, ha! Skön år lilla Rosenkind, det wet jag, och jag hug: nades riftigt i själen, då jag häromdagen såg henne der nere wid byn! ... Henne måste jag ha! ... Hur ömt hon skall pyssla om gubben, då hon blir hang mas ka! ... Ha, ha, ha! Med dessa ord utsträckte Esrael den darrande handen efter en klocksträng, på hwilken han hastigt drog. En betjent in: trädde genast Såi ned til siskarbyn och säg till Fi ffaren Matts Olsson att jag önskar tala wid honom! Han skall genaft inställa fig .. Förstår du?