upprymd sinnesstämning, pwilket gaf konung Carl den femtonde anledning; tid att såga att det ide gick an att hang wån Fredrik wisade fig får allmänheten. Kung Fredrik, häröfwer förtörnad, swarar: jeg er oberst og jeg gaaer till mit regiment. Emellertid bar det sig icke bättre ån att den nya öfwersten i hastigheten tog fel vå höger och wenster och gick i rakt mot: fatt riftning mot den, der hans regemente låg. Kung Carl skickade en adjutant att hårom underratta honom, oc) når han återkom fick han en ungefärligen få lydanDe tillrättawisamg: 1 swenska armen viäste en öfwerste weta hwarest hang rege mente år förlagdt, och för fin försummel. fe härutinnan ålägges öfwersten att ger nast lemna fin wårja och sedan gå i twå timmars arreft! Kung Fredrik fnåppre genast wårjan af fig och — farte fig mid — middagsbordet. Efter slutad måltid fann hang swenska majestät för godt att låta ledsaga fin kunglige broder till dennes eget tålt. Några små aneldoter frän lustlägret fan jag ej underlåta att meddela mina ås rade låfare. — ——— widl blott fe honom. — Nå., du har En natt roade det kung Carl att gå ut och fe om alla woro på fina poster. SÅ: dana små utflykter gjorde han oftast ens sam. Natten war fal och ruskig, trupperna bade föregående dag haft firång erercis och det mur derför: ej underligt att han på ett ställe påträffade en stackars ensom postkarl, fom war alldeles blåfrusen och gjorde, i korthet sagdt, en högst ömklig figur. Kungen tog ur fin fia en liten på skånska kallad lommeflaffe, tog sjelf en liten klunk derur och rtöd. den derester till soldaten med orden: tag dig en sup, min gosse, det behöfwer du! — Jag tadar allra underdånigas, swarade karlen, men jag super ide. — Det i war st—t till farl! sade fungen och måns de honom ryggen. Samtlige Sfånes dagdrifware och lättingar strömmade till lågret sör att gapa på all ståten och sålunda få en liten var riation i deras enformiga lif. Nagra dy: lifa herrar togo sig före ait nåra nog oufbrutet, under loppet af flera dagar, pro menera fram och tillbaka framför det fung: liga tältet och att med widöppna ågon, öron och munnar följa fungen i fpåren hwart han månde fig. Denna näswisbet observerades slutitgen af kungen, fom gick raft bort till de förbluffade lättiugarne och barskt tillfrågade dem: thwuad år herrarnes årende hår? — Miu fe funs gen! qwarade den ene, skälfwande i ala lemmar. — Så fe honom nu då både framoch buftil, fade kungen och furrae de fring på fluden, men res sedan han och anwånd tiden nyttigare, edra dag drifware. En gammal bonohustiu höll likaledes temligen trägen watt ri narheten ar fung. ö liga tålten. Hwao gor du hår, min: gumwma? fade kungen en dag wadgligt till henne, bar du något bedja fungen om?27 — -Nej, swarode bur un, jag. du ju fått din önskan tillf fredaslalle— Ja, men jag wille äfwen se drottningen! Med orden: mänta het, skall du få fe henne, går kungens in i drottningens tålt och återkommer strart till den gamla gummon, förande sin gemål undet armen. — Här år drotiningen, säger han, bhmwad tyder du om henne, år hon ide bra sul? — MO nejfwarade bondhustrun naivt, jag tyckt att hon år mydet wader. Gud wå. sigue bäda tmål Denna enkla hyllning skall ha gjort mye fet intryck på de båda höga makarne. Sjöfarts-underrättelfer. Sundswalls Jmport. Juni d. 25, med ångf. Sundåmwal, I. W. Hangren, ifrån Stockholms Nederlaj: OM AW