Norrländska Korrespondenten – 7 juli 1860, sida 2

ingen del mista, hwarföre han af alla trafter skyndade efter hunden. Båst som han sprang, blef han warse, att han hade swickan i handen. Nu gaf han flasker förloradt och skyndade tillbaka för att Ät: minstone rädda dricka; men han fom för sent. Tunnan war tom, dridat utrunnet. Detta gramde honom, men han tröstade sig dock dermed, att gumman ffötte fig annu samre i skogen, och om han också fic wara utan både fläsk och dricka, få hade han ju så rart färskt bröd, och den fom har bröd lider ingen nöd,fäger ord: språlet. Men den trosten blef ej lärgmwar rig, ty då han fom in stugan, fann han allt brödet förbrändt, få att han ide fid smaka en enda bit af hela baket. Nog war det harmligt. Det här går iba, suckade han. Om jag ändå låtit mor blifwa hemma; för när det går få på tok för mig, hur skall det irte då gå för henne i skogen! Tank om hon hungit både ar mar och ben af fig. Men det war inte tid att tänta på det nu. Solen stod få högt på himmelen, och han skulle ju koka grönkal ull middag. Han tog derföre ned gummans splitter nya gröna wadmalströja, hackade den uti små bitar och lade