Norrländska Korrespondenten – 7 juli 1860, sida 2

den i grytan. Att han intet kunde koka grönkål utan watten, det wiste han nog, och källan låg ju så långt borta. Men han skulle ju tjerna smör också. Huru i all werlden medhinna allt detta? Om jag nu tager tjernan på ryggen, och rus skar henne dugtigt under wägen, få får jag nog fmör till def jag kommer tillbaka, tänfte han och få gjorde han äfwen. I hastigheten glömde han dock att fåtta locfet på tjernan, och når ban nu lutade fig ned för att draga upp ämbaret, rann al gråddan utöfwer hang hufwud och ned i brunnen. Swåta bedröfwad månde han äter till fin kålgrvta. Han skulle ju wals la fon också, och intet funde han på en gång wara både inne och ute. Huru förs enu detta? Torftatet lyfte få grönt i fols skenet, och der syntes honom wara godt bete. Han band derföre ett långt rep om kons hals, drog upp henne på taket och tastade repets andra ända genom fforftenen ned i stugan. Lugnare till sinnes fteg han in, band repet om lifwet och började få att blåsa upp elden under grys tan; men båft han blåste, föll fon ned af tafet, och drog honom upp skorstenen. J detsamma fom gumman hem med en