Norrländska Korrespondenten – 4 juli 1860, sida 3

fullt, lämpa på mig. Jnnerligt har jag älskat mina närmaste; men har jag älskat honom lika mycket, det år en annan fråga. — Jngen har ålskat honom få, fom han bör älskas, men herren fer tid wiljan. Finner ni er fårlek til honom wara swag, år hans til er få mycket starkare. Grine rat ni er ide; huru han en gång tiltalade henne, fom bar samma namn fom ni! Sade jag dig ide att om du trodde, skulle du få je Guds härlighet? — Ja ... ja ... jag tror. Den wördsnadowårde prestamannen meddelade henne nu saframentet. Sedan den heliga förrättningen war slutad, fade hon med hänföre se: — JJa, jag fick fe Guds herrlighet. Hon insomnade och sof flera timmar. Mot ett-tiden waknade hon, då hon knappast hörbart sade: — Min mor! — Jag, är här, swarade grefwinnan Torstenson grätande. — Farwäl, ålskade moder! Tack för din kärlek. Helsa mina soskon! Bed dem icke sörja mig öfwerdrifwet. Wi äro icke ätskilsda. När i sitten ensamma någon månskensqwäll, så är kanste Märta osynlig midt ibland eder.