Norrländska Korrespondenten – 30 juni 1860, sida 2

2ä2 AA2 ii ——t 2 menade Karl, den yngsta af systonen, och wore Märta borta, få wore det ej roligt att lefwa. — Dessutom har hon warit vbdfirlig mot dig anmärkte systern Hedvig. — Om ån så skulle wara, hwad bety der del? Dassutom ha mi under ven fed: nore tiden stått i ett godt förhållande ul hwatandra. — Hwad säger din fästmar? frågade Beata. — Jag mill knappast omtala för er, hwad han säger, swarade hon med ett sorgligt leende. Farwål, tillade hon med rörelse, Under det att ögonen wandrade omfring i rummet, med intresse fåstande sig mid miasta föremål. Alla dessa ting hat jag sett sedan min barndom. Wid vet rer bordet hafwa wi, systrar, tillika med mår moder, få många gånger Arbes tat längt in på nätterna. Klockan Har för oss förkunnat många både ljujwa och sorgliga timmar, afwen min faders dödstimma. De döda föremålen erinra of om De lefwande och derföre åro ve of fåra. — Det förefaller mig, fom om du fjeli trodde, anmärkte Beata, att du ej mera