Norrländska Korrespondenten – 27 juni 1860, sida 3

Många åttlingar of de familjer, hwillas rum han Derigenom beredt, tro fig i de nusswertår som nu drabbat landa, spåra ett söcspnens straff. Frihetrinnans blick mörknade allt mer och mer. — Hecren år den, fom dömer, sade hon slutligen, och jag hoppas, art hwad som händt, ide åtminstone må tillräåaas din fader. Han war en tedlig fostetlandswän, följde fin öfwertpgelse och tillstyrkte inga öfwerdrifter. Wer emeller tid ofwertygad, att jag högt wärderar och af hjertat äls skar din fästmö. — Sa, hwem gör ide det, fore han tanffullt, liksom wio sig sjelf; qenom sin mildhet och fina älskwärda igenskaper har hon inom ganska kort tid blifwit allas älskling i den krets ver bon wistos. Nu fåstade ban bliden på mooren. Min mor tror ide, huru många wifhäligheter hon genom sitt milda, sleta och menniftoålskande satt att gå till wåga, afdöjt inom hotwer. Hon dilägger twister, manar godt för dem, som gjordt henne ondt, utreder efter bästa förstånd månget intrassladt förs hällande. Korteligen, det är en engel, til: lade han med hänryckning, fom Gud fänds mig till mötes hår på jorden, för att fört årla min sjal och förljufwa am lefnad. (Focts.