Norrländska Korrespondenten – 27 juni 1860, sida 3

lätta hennes anförwandters bekyumer. Walsignar Gud det kila, jag eger, hoppas jag nog, att nåägon qwarlefwa deraf öfwerblifwer. Och ännu ett — min moder, hwems skuld är det att grefwinnan Tors stenson nu år i betryd? Jo först och fråmft konungens och sedan deras, som tillstyrfte honom att utföra reduktionen? — Men inföll grefwinnan, den war ett nödwändigt ondt, som måste bota ett störte. — Derom är nu för tidigt att dömo. Den domen tillhör efterwerlden, och fanfte blir det til oc med för den swårt att fålla en råttwis dom. Men den slutledning, till hwilten jag wil komma, år, att, om ån ide någon förbindelse warit knuten mellan mig och fröken Torstenson, hade det warit min skyldighet, enär min fader och mår slägt icke haft få obetydlig del i wecfet, att efter förmåga underlätta de be fommer fom trycka grefwinnan Torstenson. Modren teg; sonen återtog: — Man påstår, att konungen har myc. fen sorg och bedröfwelse öfwer den härdhet, med hwilken han bedrifwit werket, och man wid weta, att han under fin fednare fjufdom öfwerhopat grefwe Gyllenborg, fom tillstyrkt flera wåldsamma åtgårder.