Norrländska Korrespondenten – 27 juni 1860, sida 2

— Stackars arma warelse, du har mi flat ditt barn. HOwarof har det döv? — Aj hunger. Hon uistötte ordet. — Har du warit hungrig? — Nej aldrig, hungrigare ån att min hunger blifwit stillad. — O, då met du ide, hwad lida år. Mjölken i mitt bröst har utsinat af brist på föda, derföre har barnet Dött. — Hwarifrån kommer du? — Jfrån Nottland. Will du se, Hu rudant bröd wi der hafwa? Ur en liten påfe, som hon hade med fig, framtog hon något brunt hårdt. — Så fer barkbröd ur, fade hon; det är bröder, fom wi förtära i Norrland. Mitt barn, mitt barn! Med mildhet tryckte hon liket i fin famn. Karl och Måtta ryste. Jnstinkmessigt slet Måtta ar sig quld. tedjan, som hon bar på sin hals, och gaf den åt hustrun. Hwad skall jag med den der, jag fan ide åta den? — Men der borta ligger wärdshuset, inföll Soop, gå dit och åt er wal mått; hår har ni penningar.