Norrländska Korrespondenten – 27 juni 1860, sida 2

— Hwadan fom den sucken? frågade han. — Ifrån den tanken att alltid — mot: taga! — Du gifwer mera, ån du — mottas ger, swarade han leende. Hon fig frågande på honom. — Swad har du ick gifwit mig? Din tifa kärtell Hwem har gifwis dig något motswarande? — Du menade hon och befivarade hans handtryckning. Öastigt soratt Mårta till ett jemmerskri nådde deras öron. De sågo upp, då des ras ögon fölo på en grupp några stenlast ijrän dem. Det war en qwinna med ett barn wid sttt bröst. Märta hastade til henne; wid ett när: mare ögonfast war hon näta att stelna ar fusa. Qwianans ansigte war gult fom war: hennes ögon dupt insjunkna i fina hålor; finderna föttotkade, liksom om stinnei fli firat fig fast mid benen, och anletsuttryc fet återgaf den hemffafie förtwiflan. Nu förstod Märta, att barnet dått wid hennes bröst.