Norrländska Korrespondenten – 27 juni 1860, sida 2

Hon reste fig upp, men dignade ner igen. — Du fer, fade Märta til fin fåstman, att hon ide är i stånd att gå. Wi äro närmare slottet. För henne till mina rum, Jag fall wårda henne, tils hon blir friff Sedan måtte man altid funna hitta på någon utwäg för henne. Hon såg på fin sastmans min, att han gillade förslaget. Maäårta tog salta den döda warelse ur modrens famn, under det att han förde modren til det ställe, fom hon anwisat. Märta hade 2:ne inom hwarandra bes lägna helt små rum. Det ena upplåt hon åt den olycklige öfwergifna, som Gud fört i hennes wåg. Denna war en fattig hustru ifrån Norr land, hwilken nyligen blifwit enka och hade tillika med flera andra utwandrare Ofmer: gifwit sin hemort för att i hufwudstaden söka bröd och arbete. Enfedrottmingen och konungen inttesserade sig för Märtas skyddsling; man söotte öfwertala Märta att flytta den li dante qwinnan illl ett sjukhus, men som hennes ömma, för menskligheten klappande hjerta fästat fig wid jtemlimgen från andra