Minuten derpå återwände hustrun, åt. följd af mannen. Han war i fina båfta är, ide mycket öfwer trettiotalet. Ett djupt allwar, pas radt med mildhet, låg i hang blid. — Jag ber om förlåtelse, att jag wågat störa öfwerhofpredikanten, wen ingen tör: stig fan mera tränadsfullt längta efter en droppe matten, än jag efter ett ocd från öfwerhofpredikantens läppar. Frun lemnade dem allena. — Min huftvu missförstod mig, då jag bad få wara ostörd. Det, som angeläget är, måste wika för det angelägnaste. Och för en prest finnes ingenting få maftpåliggande, fom att lugna en orolig fjäl, och skall jag döma efter den oro, fom nu uttalar fig i frökens eljest få fridfulla ans figte, befinner ni er i ett för tillfället upp: rördt sinnestillstånd. — Tillåt mig att för er utgjuta mina bekymmer. Hwad ni sedan tillråder mig, will jag blindt följa. — Jcke blindt, swarade Wallin; ert eget förstånd måste först pröfwa det. Märta tog nu iill ordet och lemnade honom en ide allenast utförlig berättelse om fina slägtsörhållanden, utan äfwen