Norrländska Korrespondenten – 20 juni 1860, sida 2

— 1Lb—— NRA FE — Rodnande, swarade Märta med en folts het i blick och ton, fom Gerteud aldrig förr warsnat hos henne. — Och derföre skulle jag komma. ÖO nej, nej, aldrig, aldrig. Med förundran betraktade Gertrud henne. — Det år ide Märta, ou ser. — Fo, det år Mäårta du fer. Tro ide, att hon har nog liten skolthet, för att i minsta afseende wilja til fin fördel ims ponera på din moder, och ide heller nog liten förtröftan till försynen, för att sjell förföfa ingripa i sitt öde. Att en wigtig tilldragelse war i fars wattnet, anade Märta, äfwensom att de att de kungliga sjelfwa åtagit fig art mar ra hennes försyn, men fruktande brädliga warelsers inblandning sitt öde, wille hon ensamt lossna till Guds röst, och hon tog till följe deraf ett skyndsamt beslut. Jfrån fin barndom hade Märta fattat en djup wördnad för presteståndet i alls månhet. Hon gjorde fig nåstan ett widstepligt begrepp om den krisiliga ptestens förhållande til Gud. Hon trodde, att otdets tjenare stod i en omedelbar beröd: ting med det högsta wasendet. Öfmerhof predikanten Georg Wallin war i almäns