Norrländska Korrespondenten – 20 juni 1860, sida 2

— Då år ide min weda, swatade , — Nej, det år min och Emerentia Gyl. lenborgs; men en bherrffarinna bur fina infall; te, fom hoa behertskar, måfle lyda heane, och enkedroriningen År fina hof frofnats herrskarinna. — Eafedrottuingen ämnar säldes hat wa någon förre bjudning för aftonen? Gttrud satte fig i Måttas soffa. Betraltande henne några minuter, yttrade hon: — Hwem skulle kunna tro, att TU hwars ansigte uttrycker den stötsta godhåt och ejzer giftwer het, skulle wara få cböjlig? — Ooåjlig! I ywilket fat år jag oböje lig, så framt, tillade hon, man ej wil öf wertala mig till det, fom stiider mot Guds och förnufteis bur? — Strider det mot Gurs och förnufs teto bud att i mitt fålgap besöka min moder? — Ja, ty bet kunde gifsma din moder anledning tf anspelningar, fom jag örskar bon ide fule göra, — Ton har aldrig fett dig; finge hon fe dig, urstråckte hon sina armar, få bed: jande: BIif min sons matal