Norrländska Korrespondenten – 16 juni 1860, sida 3

ÅLAWsWä ww — nade, för att i korthet säga hwad det une: ma wågskål, då jag ansåg mig skyldig att träda emellan. Min hatt och min bonjour gjorde att han då tog en annan; men få: wäl han fom gumman fågo förundrade detta skedde, inkom en, att dömma af ytan, , målarpojfe och begärde ett halft skålpund schelesgrönt (arsenik och kopparärg föres gefär är — och ett af de häftigaste gifter man känner). Genast, blef fwaret, — och sedan pudersockret blifwit aflemnadt, nedtog bodgossen en porslinsburk från hyllan der den stod bland andra waror, och uppwågde i samma wåaskål giftet, som utlemnades i enkel och simpel papi persstrut. Den officierande lårer haft en aning om att schelesgrönt icke dugde att äta, hwarföre han, sedan han uppwägt den waran, slog wågskålen mot kanten af disken få att ett grönt dammoln uppstod, fom sedan enligt tyngdlagen föll ned, dels på golfwet dels och i halföppna lådorna med pudersocker, russin, swiskon, och dvlift — en fin osynlig krydda på dessa matwaror. Han wille nu åt en gumma, som wille köpa swiskon, uppwäga denna wara i sampå mig, fom inte begrep att grön fårg ändå ide war något farligare än grön fårg. ÅÄr det ide fägnad att fe den mest full ständiga okunnighet få, bur den wil, hands skas med de farligaste gifter och att dessa öppet och utan något kontroll försäljas i samma bod och uppmätas i samma wåg skäl och målkärl, fom man begagnar för ämnen, hwilka anwändas i matordningen? Men allwar! saken är ej att skämta med. Då wår lagstiftning om gifter och deras försäljning hittills inskränkt fig till att sila myggor och swälja kameler; då man med de mest fmåalktiga förfigtighetsmått begränsar apothekaren, fom wet hwad hand fåljer, låter man en fullkomligt ofunnig bodgosse, utan att ens säga honom faran och utan ens den aldraminfta föres skrift och försigtighet, försälja skälpundtals af gifter, af hwilkas motswarigheter apo: thekaren ide får utlemna ens ett gran. Men dä det få år (jag uppfoler nu blott en föresats, fom jag då fattuds), få uppmanar jag hwarje husmoder att tilise, om i den bod, der hon föper fina fpecerier, man har färgburkar stående på bhyls lorna och förföljer målaresärger i samma wågskålar eller mått, som andra waror och, om så är, att då icke köpa något i den boden. Will en köpman förena hans Del med matwaror med giftförsäljning (de fleste målarefärger äro mer eller mindre giftiga) få bör man meta få uvcket, att han för dem bar egen diff och egna wägskålar och målkårl, och ide tillåter fina bodpojker sköta äfwen den handeln. Bryr han fig icke derom, få bör litet hwar, ge. nom att upphöra med handeln, gifwa hos nom en helsosam lärdom, fom äfwen år helsosam för hwarje köpare. Man har i Stockholm och Malmö gjort — om jag ej misstar mig, beslag på iyg, grönfärgadt med arsenikgrönt. Huru fan man det, tå ingen lag finneg, fom förs bjuder giftförsäljning i wåra salubodar? Kan en köpman straffas fom lagbrytare ETERN ET FIENDEN TSK STA