Norrländska Korrespondenten – 16 juni 1860, sida 2

torde etinra sig, att det finnes blott ett fått att försona en förolämpning, nemligen: att bedja den om förlåtelse, mot bhiwil: fen man förbrutit fig. Sofis mod borjade sjunka alt mer och mer, och tårarna trängde fig fram i hen: nes ögon. Märta fåg det, gid emot henne och slöt henne i sin famn, i det hon yttrade: — Adt är sagt of emellan; allt år förlåtet. — Altt är icke sagdt, motsade konungen, ty fröken har ännu icke uttalat det för ett stolt finne päåkostande ordet. Jcke nog, att det hår uttalas; fröken Fleming måste i hela hojwets nåtwaro göra offentlig afbön för fröken Torstenson, då ni tillika upp: hemtar den lärdomen, att den, fom gräf wer en grop för en annan, faller sjelf deruti. — Nej, nej, utbrast Märta och knäföll för konungen. Jag beswår eders majestät i deg aflidna älskwäårda drottnings namn att förskona fröken Fleming från denna förödmjukelse. Upplyftande henne, sade konungen icke utan rörelse: Jgngen bön, uttalad i det namnet, är förgäfwes.