Norrländska Korrespondenten – 13 juni 1860, sida 2

— Men ni anfer det troligt. Han teg. — Swara mig. — Jce otroligt. — Låtom of då skiljas åt få godt först, som sist, sade hon med häftighet och ryckte sin hand ur hans. Hon lyssnade. Jag hör min systers steg. Lemna mig. J dörren måtte han Beata Torstenson. BBaron Soop hår! yttrade denna och tog ett steg tillbaka; wet ni icke, att ni blottställer min systers ryckte, och du Mårs ta mottager honom. — Dem renom år allting rent, fwa: rade han i det, att han fästade en blick på Märta, i hwufen för twiflan oc ömhet på en gång uttryckte fig, dä han skyndsamt lemnade dem. En långwarig, men betydelsefull, tyft: nad inbröt. Beatas allwarliga blick war oafwändt fästar på systern. — Beata, hwarföre denna bestraffande blid? Jag har ju ide något tadelwärdt företagit mig? — Jo, Märta, långe har jag anat