— —2 SAS ER — — allenast hennes person, man beröfwar oss, utan äfwen hennes bjer ta. — Den oron funnen i bfvara eder, menade Märta, Under det art ven bjerta färgen på hennes kindet elit mer oc) mer förhöjdes Slyndsan: sökte Märta att byta om samtalsämne, oc) harigt sörslöt högtider stunden, fom hon genom fin nårtwaro skänkte fina älskande anhöriga. Greswinnan Torstenson delade det öde, fom sedan långt förflutna tider drabbat de slesta, hwilkas fermögenhetswilkor undergått någon förändring, nemligen tet, att glömmas och förbises af fordna wäåns ner och bekanta. En af de få, jom återstodo henne, war den fordne justitiedorgmästaren, sedermera landehöfdingen öfwer Upsala lån, den na aslttone baron Thegnets ende fon, hwilken rjenstgörande i flere wetk, hade anseende såsom en duglig embetsman och rätiffat fens menniska. Ryktet wille weta, att han i fin unge dom nårt en hopplös färlef till grefmoins nan Torstenson. (Forts.)