Norrländska Korrespondenten – 6 juni 1860, sida 2

— Hwad wår moder och syster Märta i samråd beslutat, utbrast Anders, den aldste studenten, böra wi wål icke klandra. Men detta hof förtjenar icke att hysa en dylik klenod. Hade jag warit hemma, omse Jakob, i det han häftigt reste sig upp från stolen, der han satt, skulle det aldrig händt. Se dessa gamla ranfiga stolar, se detta bord, under hwars fjerde fot man måste lägga en kloss. Siljwerskedarna råcka icke till åt oss alla. Karl och yngsta systern begagnade hornskedar. Hwems skuld är det? Jo, Karl XI:s och hans wänners. Likafullt har den skönaste blom: man i wår moders rosengård lösbrutits från fina syskonstänglar, för att inandas den förpestade hofluften, fom kanske i förs tid fommer att döda henne. Ynglingen talade med wårma och tif, då modren warnande afbröt honom. Jakob, akta dig; någon kan höra dina otd och frambära dem till konungen: både du och din broder ämna ju att egna eder åt ktigareyrket. Genom detta oförsigtiga tal åfmentyren f att utestänga lyckan från eder bana, innan den ens är börjad.