Norrländska Korrespondenten – 26 maj 1860, sida 3

Comminister Ekwall har Q upplysa, att de predikningar, som på tryck önskas, blifwit hållna extempore efter ett kort utkast, hwarföre det är honom omöjligt att oaktadt skyldig tacksamhet gå de wälwillige åhörarnes tu skan i detta hänseende till mötes. (Jusändt.) Tankar om Qåferict. En på djupet gående andelig merffanm het upprör hela ytan af wårt tidehwarf, y den form, i hwilken wår tro giutit sig, har blifwit för trång, puppan är förtoriatr, men der innanföre wexer dock och rör sig fjärilen, och blir wäl en gång stark nog att spränga skalet, till trots för dem som wille att han skulle slumra för alltid derinne, för att allt jemnt sjelfwe få spinna filfe af kokongen. 3 synes likwäl att ett andeligt element rör sig hos folket ofta under former af bi: gotteri eller öfwertro. Materialismen lika mycket som Sekterismen förenar sig uti förakt för det döda talet. Begge tycas ängsligt lyssna om ej något lefwande rör fig derinnanför. J detta ängs: liga lyssnande och dessa otillfredsställda forskningar lefwer och andas tidens li: seri. Denna kraft fan begagnas till menfilighetens wälgäng, ledd till en praktisk Gudsfruktan i Jefuskärleken. Men deuna kraft fan också beklagligen begagnas till mensklighetens we, ledd till en fyjtematiff yttre Gutsfruktan i sjelfkärleken. Man får icke i läseriet afse något så lumpet som det ögonblickliga finslofiwvallet eller den personliga fördelen. Det är då icke längre läseri utan det är då skrymteri. Men enär läseriet syftar på förbättring få får man ide döma lies riet för hårdt. Det är ju en allmän swaghet, hos oss menniskor att wilja i hast bringa en önstan i fullbordan, tet är ett begär att på en gång nå sitt mål, som ofta ligger till grund för wissa lä sarereformer, hwilka just derföre fönderfalla af sig sjelfwa emedan hwarje del är gillrad på den andra, så att blott ett grand behöfwer rubbas, för att fult störta hela den herrliga byagnaden. Ci seriet i denna fin ifriga ofta högst rån form är ej annat än ett försök att drifwa smultron på wintern. Om det skulle tyckas hafwa framgång och en lifareförfamling haftigt blommar upp, är det ett tecken till att det blott är blomster, fom ide bära frukt, eller också att den frutten, fom af en fåran hastig oskött jordmån uppwexer, blir en wattenaktig (hög: modets?) mustlös (kärlekssaknande?) frukt, hwilken i förtid af menniskowerket, utan Guds anda, blifwit framtwingad genom konster, således en produtt till hälften naturlig och till andra hälften artificiel men ide andelig ännu åtminstone. Man kan nemligen icke genom hwilka medel fom helst frammana tro och bittring. De komma ide med haft. Det går ide an, att fom uppwärningsmedel för det frusna menniskohjertat anwända