Norrländska Korrespondenten – 26 maj 1860, sida 2

A VARE RR framföra min underfåtliga pligtskyldigaste tacksägelfe för hennes nådiga anbud, men jag fon ej lemna något bestämdt swar, förrän min mor återwänder. —J afton har jag åran infinna mig hår för att mottaga fwar. — Troligen har win mor fjelf den nåden att uppwakta Hennes majeståt, för att i hwilketdera fallet som helst, ware sig antingen ett tacsamt jakande eller oc ett i ödmjukhet wågrande swar, personligen frambära detsamma. Kammarherren baron Carl Soop bur gade fig wördnadsfullt för de unga fruns timmerna och lemnade rummet. Sevan de långe stillatigande fett på hwarandra, inföll slutligen Beata. — År det möjligt, att du en enda mir nut fan draga i betänkande att blifva hoffröken hos Enkedrottningen? — Om min moder det tillåter, antaget jag anbudet. — Jag trodde, att du skulle hafwa nog mycken stolthet och sjelfkänsla, för att ide för något pris wilja antaga en dylif tjenst? Stolihet och sjelfkånsla, swarade Mår ta ödmjukt, fule de passa mig.