Norrländska Korrespondenten – 23 maj 1860, sida 2

ett WAS LÄRA HF3 A till ett olyäligt resultat. Jag war mifs trogen, trodde hennes hjerta wara föråndrapt, och bäfwade för att hen skulle blys gas för mig. Derföre stålsatte jag mitt hjerta emot henne, då hon nyss inträdde till mig i bibliotheferummet, der jag wän. tat på henne, kände mig afundsjuk på hennes rika dragt och förnåma hållning, Hon fade fig wara willig att följa mig till sutt förra hem, men jag tydte ung fe, att hon såg bedröfwad ut, och jag twif. lade på hennes kärlek. Då fade jag til henne: (det war en plötslig tanke fom genomfor mia, och jag wet ide hwarifrån den fom) om vu mill gå hand i hand med mig öfwer til fåltet, och erkänna mig såsom vin far i ala dessa fremlingars åsyn, få siad jag sätta tro til, att du ålfar mig fi, fom du bör. Hwarefter hon, innan jag ännu fått tid att befinna bmad jag yttrat, fattade min hand och ledr e mig fram til er, utan att hwarken rodna öfwet mig, eler end gifwa mig ett fårebtåesnde ord. Gud wälsigne henne härföre! Det war ett ädelt, riktigt hand: lsesson ehuru jag aldrig borde hafwa uppmanat henne dertill. Jessie fod lutad med an sigtet emot sin faders bröst, då han tyftnade.