Norrländska Korrespondenten – 12 maj 1860, sida 2

hh HAHAA: me jag förr mid återwända fom jag nu gjort, ån genom min närwaro locka blygselns rodnad på hennes finder. Detta hade jag aldrig kunnat uthärda. Wid dessa ord skälfde Richard Mallets röst, hans kraftsulla hand darrade, då han nedlutade sin panna emot den, och hans kraft wcktes liksom wara bruten. Äfwen flera dagar härefter gjorde sig Richard bittra förrebråelser, öfwer att når gonsin hafwa tillåtit art hang dotter blif wit boristidad; och föräldrarne frågade hwarannan ömsksidigt, huru de någonsin funde hafwa medgifwit denna grymma skiljsmessa. Den stackars modren klagade, och sade, Jessie ide numera tillhörde dem. De gjorde rättast uti att förföfa glömma sitt eget barn, tv når hon återwände från skolan, woro dennes föräldrar ej mera något passande fäliskap för henne. Men Richard började snari betrakta fas ken ur dess rätta synpunki. — Hanna, sade han, wi hafwa full gjort wår pligt, och derföre böra wi icke klaga. Jessie måste njuta en sådan upp: foftran, fom den, bon nu får; och mi äro de hwilka minft böra lägga hinder i mår