Norrländska Korrespondenten – 12 maj 1860, sida 2

— med en swordom. Jag mile genast begifwa mig på hemwägen, men det war omöjligt för mig att slita mig lös från hennes åson. Efter en fund kommo alla åter ut ur förfan, oh jag wandrade fram och åter, utanför det galler, hwilket om gaf det flora huset, emedan jag hoppades att få fe ånpo en skomt af henne, antingen i trådgården eller wid något fönster. Men hon syntes ide til. Ändtligen fid jag fe en betjent, flådd i ett rift livre. Jag gid genast emot honom, för att fråga huru Jessie mådde, oh hwar hon för närwarande befann fig, men då jag nal tades, mätte han mig med få föraktfulla blidar, att jag ej förmådde fråga bonom onnat, ån huru mycket klockan war. Nu föresante jag mig att ringa på portklockan, och gå in till Henne; men hwarje gång jag fåg vå min enkla drågt oc på det fnyte jag bar på armen, swek modet mig. Derföre år jag nu återkommen, utan att hafwa fått tala ett enda ord med mitt barn. Kanbända war det narratigt af mig att göra på pPetta fått; jag borde fanffe gått in, fom en årlig man anstär, utan att hwarken behöfwa blygas eller frutta någon; men himlen wete det, att